Du hörde aldrig av dig, jag vet inte vart du är. Jag vet inte om jag verkligen trott att du skulle kliva av.. ett tåg eller en buss och komma och omfamna mig. Jag lurade nog mig själv till den insikten. Skulle jag ha ringt? Skulle jag ha frågat vart du tog vägen? Frågorna är lika många som igår men jag har fortfarande inga svar, kanske kommer jag aldrig få några svar. Du försvinner om två månader, ska vi hinna omfamnas en sista gång innan? Jag börjar tveka, kanske jag ska börja redan nu att radera dig ifrån mitt liv.

Jag vet inte nu, men du ska veta att jag saknar dig.